Att programmera om en människa – en systematisk resa genom förändring från fast till fri

Min kropp började kompensera när jag var tio år.

Efter ett fall hamnade bäckenet i en snedställning som aldrig riktigt korrigerades fullt ut. Det var inget dramatiskt i stunden, men det förändrade belastningen i hela kroppen. Under åren som följde byggdes kompensationerna på, lager för lager. Belastning flyttades, muskler tog över och strukturer började arbeta på ett sätt de inte var byggda för.

Till slut var det mitt knä som tog mest stryk, eller där smärtan tog sig i uttryck i alla fall. Jag opererades tre gånger, men smärtan försvann aldrig helt, istället anpassade jag mig. Jag började gå med knät lätt böjt, och det blev mitt normalläge. Något jag inte längre reflekterade över, men som påverkade hela kroppen varje dag.

Samtidigt fanns det annat i livet som gjorde att jag tidigt lärde mig att fortsätta, anpassa mig och hålla ihop. Kroppen gjorde det den är byggd för att göra. Den skyddade och kompenserade, tills det inte längre gick utan konsekvenser.

I vuxen ålder gick det inte att bortse från längre. Jag hade en tydlig asymmetri i kroppen, en benlängdsskillnad på två centimeter, en höft som bar för mycket och en rygg som försökte kompensera. Min fascia hade slutat fungera som ett flöde och blivit ett betonghårt skydd. Utöver detta gick jag igenom komplicerade graviditeter och förlossningar samt drogs med tyffa idrottsskador från ett liv som elitidrottare.

Kroppen kändes stum och svullen, med svår värk i perioder, samtidigt som rörligheten var begränsad och det fanns alltid en grundspänning kvar, oavsett vad jag gjorde. Det var här jag började förstå att förändring skulle kräva något helt annat än en enskild insats.

Det blev en vändpunkt och jag slutade leta efter en lösning och började bygga ett system. Inte gemom att aktivt bygga det, utan genom att medvetet testa, lära mig mycket och samla erfarenhet. Allt i ett försök att läka kroppen.

Under åren har jag testat allt. Traditionell vård, operationer, starka biologiska mediciner, rehabilitering och träning. Parallellt har jag arbetat med det som ofta kallas alternativt eller holistiskt. Jag har lagt om kosten radikalt, arbetat med homeopati, gjort hypnos, använt energiarbete och arbetat med lymfsystemet och fascian. Och jag använder, mjuka rörelser, kompression, andning och meditation.

Jag har valt att fortsätta fast ingenting har varit hela lösningen och sett att många delar har varit avgörande. Och det är kombinationen som har gjort förändring möjlig.

Den första fasen handlade om att ge kroppen en chans att börja reagera annorlunda.

Jag kunde inte få en kropp i konstant belastning och inflammation att läka, så jag började där. Under två år levde jag i princip på en helt grön kost och tog bort gluten, komjölk, rött kött och processad mat. Det var ett medvetet val för att ge kroppen en lugnare miljö att arbeta i.

Svullnad minskade, trycket i kroppen förändrades och återhämtningen blev något bättre. Det löste ingenting i sig, men det gav kroppen tillräckligt med utrymme för att nästa steg skulle bli möjligt.

Nästa fas handlade om hur jag reagerade på belastning och smärta.

Jag hade under lång tid pressat mig igenom, ignorerat signaler och gått upp i stress snabbt. Genom terapi, coaching och hypnos började jag arbeta med det som låg bakom.

Gabor Maté beskriver i When the Body Says No hur kronisk stress lagras i kroppen när vi under lång tid undertrycker signaler och anpassar oss förbi våra gränser. Bessel van der Kolk visar i The Body Keeps the Score hur trauma och långvarig belastning förändrar nervsystemets sätt att reagera, och att vägen tillbaka kräver arbete med kroppen, med händerna och med rörelsen. Det stämde med min erfarenhet. Jag behövde träna nervsystemet att stanna kvar istället för att accelerera. Att lyssna innan kroppen behövde säga ifrån. Detta arbete gjorde jag genom att pausa och lyssna in kroppen och vad den sa och oavsett var jag själv ville, så anpassade jag mig. I flera år. Parallellt arbetade jag med obearbetade trauman och mönster, både känslomässiga och mentala. Såsmåningom hittade jag nycklar och kunde systematiskt börja agera annorlunda i alla situationer. Tillslut insåg jag att jag numer också upplever och därmed reagerar annorlunda och med enkelhet agerar annorlunda.

Det här förändrade förutsättningarna för allt som kom sen.

Den tredje fasen var den mest konkreta och den mest fysiskt påtagliga.

När både belastning och reaktion hade börjat förändras återstod själva vävnaden. Min fascia var fast, stum och tjock, cirkulationen fungerade dåligt och flödet var begränsat.

Jag började arbeta systematiskt med lymfsystemet, fascia och vätskeflöde. Först som en skön behandling hos en Fasciamassör några gånger i månaden. Senare med mer kontinuerligt hemmabehandling där jag använder kompressionsmaskiner och boots i 75-minuterspass, då trycket arbetar sig genom benet och vävnaden.

Mitt vänsterben, med tre operationer och flera skador, är nyckeln, när det börjar släppa där förändras belastningen i hela kroppen. Min högra höft, som har mest funktionssmärta, avlastas direkt. Men det är en tålamodets väg och förbättringarna kommer först i små glimtar. Sen mer tydligt. Kryckorna byts ut mot en käpp. Käppen tappas bort inomhus, då den inte behövs i varje steg…

Den här förändringen är byggd på upprepningar, mönster och vardag.

Strikt kost. Daglig planering av energi och belastning. Behandlingar flera gånger i veckan. Arbete med cirkulation, tryck och flöde. Parallellt ett kontinuerligt mentalt och känslomässigt arbete med hur jag reagerar, prioriterar och återhämtar mig. Och tillåter mig att vara mänsklig, att gråta, att säga nej, att välja bort, för när jag väljer bort väljer jag mig.

Jag har fortsatt även när resultaten dröjt och när känslan av ”det är omöjligt” sköljt över mig. Det är där förändring byggs, i upprepningen, i besluten som ingen ser, i de dagar då ingenting verkar hända men där grunden ändå förskjuts.

En natt i april 2026 fick jag ett tydligt kvitto på att något förändrats.

Det kom efter att jag köpt en höftkompressionsmaskin, som skulle arbeta med fascian och lymfflödet just där mina största problem satt. När jag jobbat med denna i ungefär två veckor hönde det. Något kändes annorlunda i kroppen, efter 75 minuter i kompressionsmaskinen svarade den denna gång kraftigt. Jag gick upp flera gånger under natten och tömde ut stora mängder vätska.

Dagen efter vaknade jag med en känsla som var annorlunda, en träningsvärk som kändes som efter ett arbete, inte som en känska av överbelasning som tidigare. Jag hade fått ett tecken på att kroppen börjat släppa igenom flöde igen.

Fascia, eller bindväv, är ett sammanhängande nätverk som omsluter allt i kroppen, muskler, organ, nerver, blod- och lymfkärl. När fascian är frisk glider lagren fritt mot varandra och lymfvätskan flödar obehindrat. Men efter operationer, skador, långvarig stress och inaktivitet klibbar fascian ihop, blir förtätad och förlorar sin elasticitet. Det begränsar lymfflödet och skapar en ond cirkel: sämre cirkulation leder till mer svullnad, mer svullnad leder till mer förtätning.

Forskare vid Ulm University och University of Padua har visat att fascia har en aktiv förmåga att dra ihop sig vid stress, och att hyaluronsyran i fascian, den vätska som normalt smörjer och gör vävnaden rörlig, blir trögare och tjockare vid långvarig belastning. Harvard Medical School har i sin tur visat att vävnaden svarar på behandling och rörelse genom att fibroblasterna, cellerna som bygger och underhåller fascian, aktiveras av mekanisk stimulering.

Det förklarar varför kompressionsmaskinen kunde ge effekt för mig just nu. De två tidigare faserna hade minskat kroppens belastning och förändrat hur mitt nervsystem reagerade. När fascian sedan utsattes för systematiskt tryck och rörelse fanns det äntligen utrymme för vävnaden att börja släppa, för flödet att återvända och för kroppen att svara med något annat än skydd.

Det finns ingen universell lösning och inget färdigt program. Det finns bara ett arbete där man fortsätter, testar, justerar och bygger sin egen förståelse, del för del, under lång tid, med händer som ibland darrar och dagar som ibland känns meningslösa. Och med fler dagar som består av tårar än dem som bara fylls med skratt.

Jag har lärt mig att den första fasen alltid handlar om att minska det som står i vägen, att skapa tillräckligt med utrymme för att kroppen, eller systemet, överhuvudtaget ska kunna börja svara. Jag har lärt mig att beteendeförändring och känsla, måste komma före resultat, att kroppen behöver lita på att jag menar allvar innan den släpper taget. Och jag har lärt mig att de verkliga genombrotten kommer när de kommer, aldrig när jag planerat dem, utan när grunden till slut blivit tillräckligt stark.

Det här är min förändring, din lösning för en förändring du drömmer om, kommer att se annorlunda ut. Det betyder att du behöver bygga din egen, inte att lösning saknas.

Idag kan jag ännu inte gå och cykla fritt, men för första gången på många år känns drömmen om det inom räckhåll. Kroppen svarar på mat, vila, behandlingar, glädje, gräser och framförallt, den rör sig annorlunda. Och den börjar lita på mig igen.

Denna kroppsliga, känslomässiga och mentala läkeresa har för mig skapat en röntgenblick som jag tar med mig till arbetslivet. Jag ser saker på jobbet på ett annat sätt nu, än innan. Jag kan tydligt se att detta gäller i din kropp. Och det gäller i organisationer som befinner sig i förändring, där du kan se exakt samma mönster: system som kompenserar istället för att fungera, belastning som flyttas till individer istället för att fördelas i strukturen, och en övertro på att nästa verktyg, nästa omorganisation eller nästa rekrytering ska vara den enda insats som löser allt.

Det som behövs är att bygga ett system som håller. Fas för fas. Med tålamod, med tydlighet och med en riktning som får stå kvar.

Det är den förståelsen jag tar med mig in i allt jag gör.

Gabor Maté, When the Body Says No: The Cost of Hidden Stress, Vintage Canada, 2003. Adlibris

Bessel van der Kolk, The Body Keeps the Score: Brain, Mind, and Body in the Healing of Trauma, Penguin Books, 2015. Adlibris

Facia Clinics

Schleip, R., et al., Ulm University — Active fascial contractility

Stecco, C., et al., University of Padua — Hyaluronan within fascia and tissue densification

Langevin, H. M., et al., Harvard Medical School — Fibroblast responses to tissue stretch

Ophiuchus, fasciabehandling och lymfterapi. ophiuchus.se