Personligt ledarskap: pusslet som till slut blev min frihet

Det finns forskning som beskriver exakt det här mönstret. Gabor Maté, läkare och forskare med lång erfarenhet av sambandet mellan tidig anpassning och kronisk ohälsa, beskriver i When the Body Says No hur förmågan att undertrycka egna behov är en inlärd överlevnadsstrategi, ett sätt att hantera en omgivning som kräver mer än ett barn ska behöva bära, och hur kroppen till slut betalar priset för det vi aldrig fick uttrycka. På sin webbplats utvecklar Maté resonemanget om hur emotionell stress är en avgörande faktor bakom kronisk sjukdom och hur det yttersta målet är att hjälpa människor att utveckla förmågan att själva säga nej till skadlig stress, så att kroppen slipper göra det åt dem. Jag behövde aldrig läsa hans böcker för att känna igen mönstret i mitt eget liv, men de gav mig språk för något jag levt med så länge att det blivit osynligt.

De senaste 21 åren har min kropp sagt ifrån, om och om igen. En förlossningsskada, operationer som inte blev som de skulle, diskbråck, en tumöroperation och en cykelolycka som satte ytterligare gränser. Under lång tid var min rörlighet kraftigt begränsad och kroppen stängd, som om den dragit ner ett jalusie och bestämt sig för att vänta tills jag var redo att lyssna. Undertiden har jag fortsatt navigera livet.

Min resa har hela tiden handlat om att metodiskt förstå vad som faktiskt händer och vad som faktiskt fungerar, snarare än att leta efter en snabb lösning. Jag har testat, utvärderat och lagt pusselbit efter pusselbit, driven av behovet att förstå vad som gäller för just min kropp och mitt nervsystem.

Det som har förändrat mest är hur delarna hänger ihop – samspelet mellan kropp, känslor, relationer och livssituation. Det är samma insikt jag beskriver i Fast till fri – att förändring sällan sker genom ett enda beslut, utan genom att våga se vad som faktiskt håller dig kvar och sedan, bit för bit, välja annorlunda.

Jag har tagit ansvar för det som varit mitt att bära, bearbetat det som behövde bearbetas, släppt det sen och lärt mig skilja på sådant som ger kraft och sådant som tömmer mig på all kraft. När jag agerar i linje med mina faktiska behov händer något konkret i kroppen – spänningar släpper, energi kommer tillbaka och återhämtning blir möjlig på ett sätt som tidigare kaldrig skedde.

Bessel van der Kolk beskriver i The Body Keeps the Score hur kroppen lagrar psykologisk och fysisk belastning på ett sätt som påverkar hela systemet, och hur verklig förändring sker i det ögonblick vi slutar kämpa mot kroppens signaler och börjar lyssna på dem. Det stämmer med min egen erfarenhet, konkret och kroppsligt, i hur hela systemet svarar när förutsättningarna förändras. Och hur jag i perioder inte kunnat sova, inte röra mig, inte äta. Kroppen stängde av mer och mer, innan jag till slut lyssnade och allt började vända.

Samtidigt har jag blivit mer lyhörd för det fysiska i vardagen. Jag äter på ett sätt som fungerar för mig, rör mig utifrån vad kroppen klarar och ber om och kombinerar behandlingar med egna verktyg för att nå det som tidigare låg bortom räckhåll.

Personligt ledarskap sträcker sig långt bortom arbetslivet. Det handlar om att våga lyssna på kroppen också i sammanhang där det är som svårast – i nära relationer, där båda parter har goda intentioner och ändå behöver olika saker.

Reglering i relationer

Ibland kräver kroppen distans, helt enkelt för att nervsystemet behöver det. Det kan vara svårt att förklara för någon som vill väl, som finns nära och som gör sitt bästa, att behovet av utrymme handlar om reglering snarare än om relationen i sig. Att säga ”jag behöver vara ifred en stund” när den andra personen är omtänksam och närvarande kräver att du litar på din egen kropp mer än på förväntningen att alltid vara tillgänglig, och att du vågar stå i det obehaget med öppenhet snarare än skuld.

Det är reglering, ren och skär, och en förutsättning för att kunna vara genuint närvarande när kapaciteten finns.

Jag skriver om maskering och om priset för att alltid hålla ihop i När maskering blir bevis. Det som beskrivs där – att styrka misstolkas som fungerande – gäller i skolan, i arbetslivet, hemma, i relationer och i kroppen. Överallt där det förväntas och tolkas som att vi klarar oss, för att vi ser ut att göra det.

Mitt i allt detta har jag fortsatt att utvecklas professionellt, fördjupat mig inom AI, projektledning och tekniskt ledarskap som en del av samma riktning: att förstå komplexitet och få saker att fungera i praktiken. I Flottarens dotter skriver jag om hur AI som reflektionsverktyg hjälpte mig att se mönster jag levt i utan att ha ord för dem, ytterligare en pusselbit som föll på plats.

Människan i systemet

Det finns ett samband mellan den här personliga resan och det jag gör professionellt där det personliga ledarskapet och det professionella har visat sig vara samma sak. I organisationer ser jag samma mönster om och om igen – att systemen finns, att tekniken finns, att kompetensen finns, men att det ändå skaver för att sambandet mellan människa, teknik och organisation aldrig riktigt har synliggjorts. Precis som i kroppen handlar det sällan om att en enskild del är trasig, utan om att delarna behöver hänga ihop och samverka för att helheten ska bära. Det perspektivet har jag fått genom att leva det, långt innan jag började arbeta med det.

Att bli antagen till magisterprogrammet i IT-projektledning är en del av samma pussel – ett sätt att ge min erfarenhet formellt språk och plats i ett system som ofta kräver det för att lyssna. Och i de system vi hamnar i genom livet – skola, vård, arbetsliv – tvingas vi som människor ofta leda utan mandat. Driva, samordna, ifrågasätta och hålla ihop, helt enkelt för att ingen annan gör det och konsekvenserna annars faller på oss själva eller dem vi ansvarar för.

Just nu händer något, sakta. Jag sover bättre. Svullnaden börjar minska. Jag kan ta steg utan hjälpmedel och äta mer vanligt igen. Jag orkar vara uppe längre och kan sitta bättre. Det låter kanske smått, men för mig är varje sån förändring stor.

Samtidigt finns det mycket kvar. Jag kan fortfarande inte röra höften, inte böja mig, inte ta på mig skor, inte gå riktigt. Kroppen är inte färdig med sin process och jag har lärt mig att den bestämmer tempot, oavsett vad jag vill.

Det är kanske den viktigaste lärdomen av alla. Att sluta pusha och kämpa och i stället stanna och lyssna in – välja vad jag lägger min energi på, och framför allt vad jag väljer att lägga ner.

Pusslet är förmodligen aldrig helt färdigt. Men för första gången på länge ser jag hur bitarna hänger ihop, och det är jag som lagt dem, en i taget, utan manual och utan att veta hur bilden skulle se ut i förväg. Personligt ledarskap har för mig blivit att sluta driva framåt med kraft och i stället navigera med precision.

Det är nog det närmaste frihet jag kommit.

Maté, G. (2003). When the Body Says No: The Cost of Hidden Stress. Knopf Canada. Mind/Body Health – drgabormate.com.

van der Kolk, B. (2014). The Body Keeps the Score: Brain, Mind, and Body in the Healing of Trauma. Viking Press.