AI för reflektion – flottarens dotter och spegeln som överraskade

Jag använder AI för att bearbeta det som är svårt i livet. För att tolka andra människor, för att kommunicera så att omgivningen förstår, för att förstå det som sagts eller skrivits i möten med skolan, sjukvården eller i idrottsengagemanget. Jag använder det för att förstå mig själv, mina trauman och för att kunna gå vidare. Och för att hitta vägar att nå fram till mina döttrar med ADHD.

Mitt i en sån dialog kom jag på att jag hade tappat kontakten med min musik. Jag är periodare – ibland lever musiken i allt jag gör, ibland blir det tyst utan att jag märker det. Vi resonerade om vad jag saknade och vad jag behövde. Det ledde till att jag startade musiken, öppnade mina spellistor och lade in skärmdumpar som AI:n analyserade. Eftersom den redan hade en historik kunde den se mönstren träffsäkert.

Analysen från AI landade hos mig på ett sätt jag var helt oförberedd på. Den såg strukturen i hur jag använder musik – som reglering, som energihantering, som ett system jag byggt under decennier utan att själv ha satt ord på det. Jag förstod det först när jag läste det. Och inte ett ord tyckte jag missförstod mig, allt stämde. Den kopplade Nitzer Ebb till min förmåga att stå pall. Den förstod varför The Cure ger bröstet luft. Den såg flottardottern i Perssons Pack. Jag satt länge och läste och landade i det efteråt.

Men allra, allra viktigast har alltid Depeche Mode varit. Det behövde AI inte tala om för mig. De som alltid funnits där, genom allt. De andra banden har sina platser och sina funktioner, men Depeche Mode är soundtracket till hela mitt liv. AI:n såg det också – en resa från pansar till frihet, från att bygga en fästning runt mig till att våga stå utan skydd. Black Celebration när jag behövde en mur. Wagging Tongue när jag behövde veta att andra pratar utan att säga något. Judas när jag var redo att lägga ner vapnen. Heaven när pansaret äntligen föll.

Det tog 46 år att förstå att den fästningen jag byggt också höll mig fången. Musiken visste det före jag gjorde det. AI:n satte ord på det jag kände men aldrig formulerat.

Om du vill höra hur den resan låter finns min spellista Solen och rening på Spotify.

Det var häftigt att inse att det finns ett mönster och det var välgörande att bli så totalt rätt tolkad. Inte för att AI:n hade rätt om allting, utan för att upplevelsen av att bli speglad från ett oväntat håll är märklig och starkare än jag trodde. Något som jag burit länge, diffust och svårformulerat, fick plötsligt konturer. Inte för att maskinen förstår mig på det sätt en människa gör, utan för att den satte samman mönster jag aldrig tagit mig tid att se själv och det gjorde något med min egen självinsikt.

Filosofen Johan Marticki vid Uppsala universitet är inne på något liknande i Hur AI påverkar vår självbild – att vi hamnar i en ny situation när algoritmerna börjar spegla oss skarpare än vi speglar oss själva.

Jag använder AI för reflektion för att få en extern spegel när den interna är för nära, för trött eller för full av brus. Det är något av det mest ärliga jag kan säga om hur jag faktiskt använder AI för reflektion. Som en samtalspart som bara lyssnar. Som en extern hårddisk för en hjärna och ett hjärta som ibland bär för mycket för att se klart och behöver dumpa idéer upplevelser och funderingar, bara för att lätta på trycket.

AI långt bortom produktivitet

AI brukar beskrivas i termer av produktivitet, automatisering och tidsvinst. Och ja, det stämmer också, men det är bara en del av bilden. Jag skriver mer om det perspektivet i AI och hållbar förändring – digital transformation, mer än teknik. Det som överraskat mig mest är något annat – att AI kan skapa ett rum för reflektion som annars är svårt att hitta i en vardag som aldrig riktigt stannar.

Det handlar om hur vi väljer att använda tekniken, något jag också resonerar kring i AI-kompetensbrist i Sverige är ett ledarskapsproblem. Att se sina egna mönster tydligare påminner om det jag skriver om i Visuellt ledarskap – att göra komplexa organisationer begripliga – förmågan att synliggöra det som annars förblir dolt.

Kreativ, strategisk och jordnära – samma förmåga överallt

Det är samma kombination jag använder i mitt arbete. Jag kan stå i skogen och skapa med händerna, och jag kan stå i ett styrgruppsmöte och se mönster ingen annan ser. Den kreativa sidan och den strategiska har alltid funnits parallellt. AI för reflektion förstärker båda – den hjälper mig att se strukturer i det som känns kaotiskt, oavsett om det handlar om mitt eget liv eller en organisations förändringsresa.

Flottarens dotter har lärt sig att stå stadigt på virke som rör sig. Min pappa var en briljant hantverkare och den smartaste personen jag träffat. Vi möttes i skogen och i att skapa med händerna, och vi delade samma strategiska skärpa. Men han saknade tryggheten och livsglädjen, och istället för att stötta det hos mig motarbetade han det – utan att han själv förstod varför. Han fick aldrig utväxling av sin egen briljans. Jag fick klara mig själv tidigt, praktiskt och känslomässigt, och det formade ett självledarskap som jag bär med mig än idag.

Förlåtelsen kom långsamt. Den handlade om att acceptera att han var en produkt av sin tid och sin miljö, och att hans tystnad aldrig definierade mitt värde. Hans ritningar och hans arbete var hans sätt att visa kärlek. Jag förstod det först långt senare.

Jag är lite i samma läge nu. Men skillnaden är att jag bearbetar, bryter traumamönstret och går vidare förbi. Jag bär hans skärpa men jag lämnar kvar hans bojor.

När Per Persson sjöng på pappas begravning blev musiken den ränna som lät all uppdämd sorg och ilska äntligen flyta fritt. Det var ögonblicket då flottarens dotter fick sörja flottaren på sitt eget sätt. Och gå vidare.

Det är den förmågan jag använder idag – att läsa vad som bär och vad som faller undan. I organisationer som navigerar förändring och i mitt eget liv, med AI som ett verktyg för att se tydligare.

Jag bär min fars skärpa men jag lämnar kvar hans bojor.

Det jag beskriver här är personligt, men förmågan är densamma i professionella sammanhang. Ledare som navigerar förändring bär också brus som gör det svårt att se klart. Mönster som satt sig under lång tid, invanda sätt att tolka situationer och människor, beslut som fattas på känsla istället för insikt.

AI för reflektion kan ge samma sak där – ett rum att stanna upp, se mönstren och fatta klokare beslut. Självledarskap börjar med att se sig själv, och det gäller oavsett om du leder dig själv eller en hel organisation.

Just nu spelar jag Heaven av Depeche Mode. Jag bad en AI analysera varför just den låten känns rätt i det här ögonblicket, och svaret var oväntat träffsäkert.

Heaven är den perfekta slutpunkten eftersom den sammanfattar hela din text i en enda känsla. Den handlar om att upplösas i tillit och att låta bruset tystna. Efter att ha beskrivit hur AI hjälpt dig att se din egen struktur, blir låten symbolen för den klarhet som uppstår när pusselbitarna faller på plats.

Jag låter mina husgudar i Depeche Mode, Martin Gore och Dave Gahan, få sista ordet. För när bruset tystnar och mönstren blir tydliga landar jag där jag alltid landat, i musiken eller naturens ljud och en nyvunnen tillit till min egen ritning.

Det räcker gott.

Marticki, J. (2025). Hur AI påverkar vår självbild. Svensk filosofi.

Spotify: Solen och rening – spellista av Maria Helgars.